Boken skildrar en fruktansvärd del av nazismens verklighet. Den delen, där man använde barn för vetenskapliga experiment. Man samlade in oönskade, sjuka o mentalt skadade barn, förvarade dem på ett sjukhem, i detta fallet Steinhof i Wien, och sedan avlivades de efterhand och obducerades. Berättelsen är fruktansvärd, men jobbig att läsa. Dels för de skrämmande skildringarna, men mest för att boken är otroligt kompakt o svårläst. 550 sidor med med nästan inga radbrytningar. Varje uppslag är två sidor fulla med text. Man vill läsa varje rad, men frestas att skumma genom sidorna, eftersom det är så kompakt skrivet. Det är inte bra, inte alls bra. Kompositionen är lite märklig. Författaren har två "huvudpersoner", men hoppar mellan dessa tidsmässigt och helt plötsligt kan det vara en annan person som "berättar"... eller är det det? Lite förvirrande. Sem-Sandberg har gjort ett gediget insamlande av fakta, men borde kanske ha tänkt lite mer på läsarens upplevelse av boken.